Keramik i höstmörkret…

Keramik, kreativitet och kamratskap på Folkuniversitetet…

Keramik är världens bästa hobby! Den främsta anledningen till att inte deppa ihop när sommaren går mot sitt slut, de vackra höstlöven slits bort av glupska höststormar och det tunga mörkret faller över den plötsligt så mycket kyligare verkligheten är att min älskade gyttjebrottning drar i gång igen… Månader av avhållsamhet, abstinens och längtan är äntligen över…

Säsongens första alster blev en finstämd liten skapelse i svart lera. Nästan tolv kilo första kvällen.

Gissningsvis är hornen förklaringen till leråtgången. Nu får man bara hoppas att det hela håller i hop i ugnen.

Instruktionsfilm:  Björn Hellberg drejar       Drejningscenen ur Ghost   Gissa vilken som är mest självbiografisk 😀

Keramik är ljuset i mörkret… Som vanligt är ambitionen att lära mig att dreja – och som vanligt har jag ingen som helst lust att sitta och svära vid en slickers-fabrik…   I stället får jag väl hänge mig åt det som jag verkligen tycker är tokroligt, hur man nu ska beskriva det… Typ frigörande kreativ skulptur eller något ditåt.

Har även kört i gång med uppföljaren till Terapispermierna…

Äggprojektet!

Är i skrivande stund något osäker på fortsättningen – men det torde på något sätt bli någon slags koppling till en eventuell samtyckeslag.

samtyckeslagen    FATTA  Roks   Förslag   Samtyckeslag på väg   motion

Drejning  enl Wikipedia

Drejning är en teknik där lera formas till runda föremål såsom vaser, krukor, muggar, skålar och tallrikar. En lerklump (klös) placeras på en drejskiva som försätts i rotation. Genom att trycka med händer och fingrar i den mjuka, roterande leran formas kompakta eller ihåliga former. En yrkesman/kvinna som drejar kallas krukmakare eller keramiker.

Med hjälp av fingrarna formas sedan ett hål och väggarna dras upp. Genom tryck inifrån kärlet vidgas det till önskad vidd och kan också slutas till igen. Krukmakaren måste hela tiden arbete samtidigt både på innersidan och yttersidan av kärlväggen, annars riskerar han att kärlet blir skevt eller går sönder. Det är också viktigt att ha kunskap om hur tunn väggen kan bli innan föremålet inte längre kan bära sig självt och faller samman, speciellt vid stora och vida former. Lerans bärighet beror mycket på hur mycket på den kemiska sammansättningen.

Stora föremål är svårare att dreja i ett stycke, både för att armarna kanske inte alltid räcker ända ned i botten av kärlet, och för att leran inte orkar bära så mycket vikt i det mjuka tillstånd som behövs för formning på drejskivan. Problemet kan lösas genom att man drejar en stor kruka i flera cylindrar, som sammanfogas med slicker, lera uppslammad i vatten, när de torkat så de blir lite stadigare. En annan teknik är att dreja kärlets lägre del först, och sedan allt eftersom fästa strängar av ny lera längs kanten och dreja fast dem.

Det går att tillverka annat än runda föremål på en drejskiva, och det har gjorts i århundraden. Man bearbetar väggarna när skivan står still och kärlet fortfarande är mjukt, drar ut hörn eller trycker ihop kanterna till en kub eller oval. Vill man även ha en oval botten kan man skära ut ett snitt ur botten och pressa ihop den. Man kan också helt skära av en cylinder från dess botten och fästa den på en fyrkantig botten.

Drejskiva

De äldsta drejskivorna uppfanns kring 3000 f Kr., i det antika Egypten. De var handdrivna och bestod av en tung skiva som sattes i rörelse med handen eller en pinne. Krukmakaren satt på marken framför skivan och arbetade. På många håll i världen arbetar krukmakare fortfarande enligt denna teknik. Senare började en fotdriven modell användas där den lilla skiva där kärlet formas är kopplat via en lodrät stång till en större skiva, som krukmakaren sparkar på. Modellen användes från 1500-talet i Sverige och är fortfarande mycket vanlig över hela världen. Drejskivan kan också drivas av en tjänare eller ettvattenhjul, via kraftöverföring via remmar till drivhjulet. I modern tid är många av drejskivorna elektriska, även om de varierar en smula i utförande från kultur till kultur.