Posts Tagged: oegentligheter

Förtroendekapital obefintligt… Medborgaren klagar vidare…

Förtroendekapital obefintligt… Medborgaren klagar vidare…

mona

Att förtroendet för det politiska etablissemanget är ordentligt naggat i kanten framgick med all önskvärd tydlighet när jag hörde följande kommentar på sta´n.

”Jag förstår inte varför det blir sånt pådrag bara för att en politiker far med osanning…

Jag skulle tycka det var mer förvånande med en politiker som håller sig till sanningen.”

Sanning   – om man kan tro på wikipedia…

Politikerförakt     Affären    Googla Mona

Vad är då sanningen?  (Här kommer en liten mini-kurs)

Sanning är ett ord som används såväl i dagligt tal, som inom vetenskapen och inom filosofin. Frågan är både praktisk och teoretisk, inklusive vetenskapsteoretisk.

Sanningens logik 

Sanning ses som betecknande en egenskap hos ett påstående, som kan sägas vara sant eller osant, det vill säga antingen sant eller inte sant det vill säga falskt.

Ett påstående som uppfyller det villkoret har brukat karakteriseras som deskriptivt, alltså beskrivande. Enligt klassisk filosofi var varje meningsfullt påstående deskriptivt. Detta kom att ifrågasättas av Ludwig Wittgenstein i hans senare period och av J. L. Austin. Den deskriptivistiska tesen är nära besläktad med verifierbarhetsprincipen.

Enligt klassisk sanningsteori såväl som vid så kallad sunt förnuft är ett sant påstående (P) och dess negation (inte-P) varandra uteslutande motsatser. Om det är sant att Stockholm är Sveriges huvudstad så är det falskt attStockholm är inte Sveriges huvudstad och omvänt. Om det är falskt att det regnar så regnar det inte, och omvänt, och så vidare.

Klassisk logik utgår ifrån detta samt att varje meningsfullt påstående antingen är sant eller falskt. Detta senare kallas lagen om det uteslutna tredje.

I själva verket är i klassisk logik lagen om det uteslutna tredje (P eller inte-P) logiskt ekvivalent med det är inte så att både P och inte-P är sant (motsägelselagen). Dessa två är tautologier och deras ekvivalens är också en tautologi, enligt de Morgans lagar.

Detta antas även gälla inom klassisk bevisteori, vilket strängt taget är sak samma som klassisk logik. Exempelvis bevisas ofta satser inom matematiken genom att man antar att ett påstående är sant. Om man sedan kan visa att detta antagande leder till falska konsekvenser, har man bevisat att påståendet är falskt. Då följer, enligt lagen om det uteslutna tredje, att dess negation (logiska motsats) är sann. Vill man bevisa satsen A, antar man således inte-A, visar att detta leder till något oacceptabelt, typiskt en motsägelse, och kan sedan se A som bevisat. Denna regel kallas av hävd reductio ad absurdum. Poängen är att P är sann eftersom inte-P är falsk. Egentligen har man inte bevisat P, utan bevisat att inte-P är falsk!

Således är det ett fundamentalt klassiskt bevisteoretiskt antagande att:

  • Varje påstående har ett och endast ett sanningsvärde, är antingen sant eller falskt, men aldrig båda samtidigt.

Man kan undra hur detta kan ses som problematiskt? Dock finns det filosofer och matematiker som ifrågasatt den principiella giltigheten i lagen om det uteslutna tredje.

(1) En del har hävdat att ett påstående kan ha ett tredje sanningsvärde, i det att det utöver sant eller falskt kan vara möjligt. Detta har bland annat att göra med problemet med framtida påståenden, ett av Aristotelespåpekat problem med framtida tillfälligheter, eller futura kontingentia. Problemet är här att påståendet vem som är Sveriges statsminister år 2027 (exempelvis) orimligen kan antas ha ett bestämt sanningsvärde redan nu, eller ha haft det för en miljard år sedan. I så fall vore ju framtiden förutbestämd. En tänkbar lösning är då att införa möjlighet som ett tredje sanningsvärde emellan sant och falskt. Fast man kan också hävda att påståendet har ett sanningsvärde nu, fast vi inte vet vilket det är. Problematiken verkar onekligen svår att hantera.

(2) Andra, som matematikern Brouwer har kritiserat matematikens gängse bevisförfarande. Den ståndpunkten kallas intuitionism, och hävdar att man inte kan säga att man bevisat sanningen hos påståendet P genom att visa att inte-P medför motsägelser. Ett äkta bevis måste bestå i konstruktionen av P.

Teorier om sanning[redigera | redigera wikitext]

Sanning är emellertid inte bara en logisk fråga, utan också en begreppslig fråga, eller fler:

  • Vad innebär (betyder) det att ett påstående är sant (eller inte sant)? (Semantisk fråga)
  • Under vilka omständigheter är det rätt att säga att ett påstående är sant? (Normativ fråga.)
  • Hur brukar folk använda ord som sann eller motsvarande, eller falsk eller motsvarande? (Deskriptiv, sociologisk fråga.)

I det följande ges en kort översikt över några vanliga filosofiska teorier om sanning. Det bör framhållas att var och en av dessa finns i mängder av undervarianter och att kontroversen mellan i synnerhet korrespondensteoretiker och koherensteoretiker är ett av filosofins både klassiska och moderna teman.

  • Korrespondensteorin: Enligt korrespondensteorin är ett påstående P sant om och endast om det överensstämmer med verkligheten. Om påståendet det regnar just nu är sant, så regnar det just nu. Tanken är att verklighetens faktiska förhållanden avgör vad som är sant eller falskt. Men vad ska då avses med verkligheten? För en empiriskt lagd filosof eller tänkare i allmänhet ligger det nära till hands att säga att verkligheten = det som observeras. Men detta leder snabbt till filosofiska (och perceptionspsykologiska) problem om hur observationer förhåller sig till verkligheten.

Alfred Tarski utgick ifrån tanken att satsen ”det regnar” är sann om och endast om det regnar. Detta gav

”P” är sann om och endast om P.

Ett exempel till: ”Uppsalas högsta kyrka är Domkyrkan” är sann om och endast om Uppsalas högsta kyrka är Domkyrkan.

Tarskis mål var egentligen att påvisa en ofullständighetsegenskap hos formella, axiomatiska teorier. Han gjorde detta genom att ur sin definition härleda det som kallas Tarskis paradox. Man får den genom att i schemat sätta P = Satsen P är falsk.

Det ger: satsen P är falsk om och endast om P. Nu säger varje sats att den är sann, så vi får: satsen P är falsk om och endast om P är sann. En motsägelse.

Tarskis lösning förutsatte att man inför en hierarki av objektsspråk, metaspråk, meta-metaspråk etc. Samt regeln att sanning inte någonsin ska definieras inom ett språk. Sanning för språket S (= ett formellt logiskt språk) måste formuleras i ett rikare meta-språk för S. Således hade detta inte så mycket att göra med vad vi vanligen menar med sanning. Däremot var det ett viktigt logiskt-semantiskt resultat, lite erinrande om Gödels samtida resultat. Se huvudartikel: korrespondensteori.

  • Koherensteorin: Enligt koherensteorin som har sina rötter bland annat hos Leibniz är ett påstående sant om och endast om det är koherent med ett omfattande system av satser, som alla är inbördes koherenta. Leibniz tycks ha menat att bara ett sådant system är möjligt, och identifierade det med något gudomligt och logiskt på en gång. Tillämpat i praktiken tycks det innebära att: en sats P är sann om och endast om den är koherent med systemet S. Och eftersom en sats kan vara koherent med S1 och inkoherent med S2, S3… så är det valet av system som avgör vad som är sant. Koherensteorier för sanning brukar kritiseras för relativism. Så brukar många uppfatta Thomas Samuel Kuhns paradigmteori. Ett annat problem är vad koherens egentligen ska antas betyda. Se huvudartikel: koherensteori.
  • Pragmatisk sanningsteori: Enligt pragmatismen (Charles Sanders Peirce, William James) är sanning grovt uttryckt detsamma som användbarhet eller funktionalitet. Ett sätt att beskriva detta på är att ett påstående är sant om det har konsekvenser som slår in, i vilket fall det är gynnsamt att anta påståendet som sant. Medan korrespondensteorin gärna ser sanning som något absolut, blir det här relativt. Newtons gravitationsteori betraktades, exempelvis, som sann tills man fann situationer där den inte fungerar bra. Då övergick man till Einsteins allmänna relativitetsteori. Se huvudartikel: pragmatism.
  • Konsensusteori: Alla sanningsteorier tenderar införa ett begrepp konsensus där vad som är sant eller inte sant avgörs inom en grupp av fria, oberoende debattörer. Detta gör sanning till ett provisorium, som hos Karl Popper. Man kan också använda det som en definition: det är sant som en majoritet är överens om. Men en sådan ståndpunkt förefaller oerhört lätt att invända emot, även om den ofta åberopas i praktiken. Problemet är förstås att de som nått en konsensus, dvs. blivit överens, ändå kan ha fel. Jorden är ju inte platt. ‘Se huvudartikel: konsensusteori.[1]         https://sv.wikipedia.org/wiki/Sanning

 

Korruption & allmännytta. Medborgarens klagan 39.

Korruption & allmännytta.

I Sverige har vi ingen korruption… Eller?

Nedan följer en del ur sammanfattningen av en rapport som gjordes av ESO expertgrupp 2013 och som lades fram i Rosenbads konferenscenter den 9 april samma år.

”Korruptionsproblem bör definieras brett. Korruption har i Sverige traditionellt definierats i snäva juridiska termer med fokus på mutbrott. Vi menar att korruption snarare bör definieras brett och i en kontext av oetiskt beteende och maktmissbruk. I annat fall riskerar man, särskilt i lågkorrupta länder som Sverige, att bortse från viktiga aspekter av korruptionsproblemet. Vår definition av korruption ansluter till den forskningstradition där korruption är beteenden som strider mot det offentliga uppdragets krav för egen Sammanfattning 2013:2 2 vinning skull. I likhet med flera av våra kollegor inom statsvetenskapen menar vi att korruption bör definieras i termer av favorisering: när offentliga makthavare gör avsteg från normen om opartiskhet i utförandet av sina offentliga uppgifter är det fråga om maktmissbruk – ett maktmissbruk som tar sig uttryck genom olika former av otillbörlig favorisering i den offentliga maktutövningen. Korruption är således ett specialfall av maktmissbruk. När politiker och tjänstemän ägnar sig åt otillbörlig favorisering för personlig vinnings skull är det fråga om korruption. Även vad som utgör personlig vinning ska här förstås i bred bemärkelse: det kan handla om (1) ekonomiska och andra materiella fördelar, (2) såväl direkta som indirekta fördelar, och (3) fördelar för politikern eller tjänstemannen själv såväl som för släktingar eller vänner. Korrupt beteende är alltså inte bara mutor, utan även nepotism och vänskapskorruption liksom olika former av förtroendemissbruk.”

Källa     http://eso.expertgrupp.se/rapporter/20132-allman-nytta-eller-egen-vinning/

Sammanfattning /  English summary

Öppen bar    Uppdrag granskning   Tipsa UG

75

76

Debattartikel skriven av författarna till ESO-rapporten…

http://www.dn.se/debatt/svenskar-misstror-offentliga-tjanstemans-arlighet/

 

Trolöshet mot huvudman är ett brott enligt svensk rätt, vilket regleras i brottsbalken 10 kap. 5 §.

Brottet innebär att man missbrukar sin förtroendeställning gentemot någon annan då man fått i uppgift att sköta ekonomiska angelägenheter, kvalificerad teknisk uppgift eller ska övervaka skötseln av sådan uppgift och detta missbruk innebär skada för huvudmannen. I så fall döms till böter eller fängelse i högst två år.

Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Är gärningen belagd med straff enligt §§ 1-3 (förskingring, undandräkt, grov förskingring) är inte trolöshet mot huvudman aktuellt. Man betraktar normalt brottet som grovt om gärningsmannen begagnat vilseledande bokföring, falsk handling eller som det heter ”tillfogat huvudmannen betydande skada”.

Kommungranskarna